Jag tyckte att det var riktigt läskigt att gå upp (och ned) i lutande tornet i Pisa då jag har lätt att få svindel när jag tittar upp/ned på på höga höjder/saker. Jag är inte så rädd, det är mest det att det på något sätt sätter sig i benen så att jag får gummiben, de blir helt skakis och får lite lätt mjölksyra.

Igår tittade vi i vår guidebok och fick då reda på att det finns två lutande torn i Bologna. De är från 1200-talet nångång och ser ut att ramla isär bara man tittar på dem. Det ena slutade de bygga på efter ca 40 meter för de märkte att det lutade alldeles för kraftigt. Det höga tornet lutar däremot bara litegrann så det byggdes klart och stolserar nu med att vara det fjärde högsta tornet i Italien! 96 meter högt och man kan gå upp till toppen vilket jag och min käre man fick för oss att göra idag.

Vi tänkte att det kunde vara härligt att se på utsikten, vi tänkte INTE på att trapporna har några år på nacken, de är branta och att man kan se 100 meter ner om man råkar glutta åt fel håll när man ska ta sig upp eller ned. Efter 26 meter var jag redo att ge upp, Håkan kände likadant efter 48 meter ungefär, men vi kämpade på ändå. Jag var säker på att trapporna inte skulle hålla för alla människor som vi mötte, trapporna var för smala att mötas på så man fick vänta på trappavsatserna.

Såhär såg det ut inne i tornet, man såg rakt ner/upp eftersom trappen gick längs väggen.

Jag efter 26 meter där det fanns en avsats

Håkan på toppen, det var en härlig utsikt och det fläktade skönt på toppen.

Jag på toppen, 529 trappsteg senare!

När vi kom ner igen gick vi till närmaste café och beställde in dricka. Jag var så törstig så jag hann dricka halva innan jag fotade.