Jag började läsa "Att möta förlossningssmärtan" igår kväll och har läst en lång stund idag med. Jag blev rekommenderad att läsa den av min barnmorska och den känns bra och informativ hittills.
Jag har aldrig tänkt så mycket på själva förlossningen så det kan nog vara bra att börja förbereda sig. Jag är inte nervös för den och det finns ingenting som jag oroar mig för, vilket slår mig när jag läser boken då alla berättelser hittills handlar om vad kvinnorna har varit rädda för innan och hur det har gått under själva förlossningen. Hormonstinn som jag är så rinner tårarna under vissa berättelser där det inte har gått så bra för barnen.
Det jag börjar oroa mig för nu är att jag inte har förstått hur otroligt ont det kommer att göra, missförstå mig rätt, jag vet att det kommer att göra fruktansvärt ont och att jag aldrig tidigare har känt en sån smärta, men när jag läser beskrivningarna på smärtan i boken så börjar jag bli orolig.

När jag fick missfall så kände jag av värkarna men de var inte outhärdliga, krystvärkarna gjorde väldigt ont men då visste jag inte riktigt vad det var som hände i kroppen. Det gjorde ändå så ont att jag åkte till akuten (jag som aldrig frivilligt skulle åka till akuten så länge jag var vid medvetande trodde jag). Eftersom missfallet var i vecka 11 så var det ingenting stort som skulle ut så jag kände ingen brännande känsla eller att det tog stopp någonstans. Däremot fick jag tabletter som framkallade ett "nytt missfall" för att de skulle vara säkra på att allting kom ut. Då låg jag med "värkar" i ca var tredje minut under hela natten och jag minns att jag grät av smärta (och sorg förstås) hela natten igenom och det var omöjligt att sova eller vila däremellan.
Jag hoppas att jag kan tänka positivt när värkarna sätter igång och se det som att varje värk är ett steg närmare bebisen och att smärtan inte överrumplar mig.

Det här inlägget tog en helt annan vändning än vad jag hade tänkt från början men så blir det ibland.