Början på något nytt

Här är Wilma på väg till förskolan.

 

I tisdags började Wilma sin inskolming på förskolan. Det är spännande, roligt och även lite sorgligt. Hon växer så snabbt och ibland känns det som att jag inte riktigt är redo för att vara borta ifrån henne.

Eftersom barn nummer två kommer snart så kändes det bra att ha inskolningen klar tills dess och då var det naturligt att börja nu i augusti. När vi har varit med så har det gått väldigt bra, det finns mycket att upptäcka och det är många barn som är i samma ålder som Wilma så de kommer ha jätteroligt ihop men W har inte riktigt vant sig vid att vara utan mig och H. Idag var hon jätteledsen när jag gick och det känns inte så roligt. Jag finns bara några minuter bort och fröknarna vet att de kan ringa när som helst, det är fortfarande inskolning så jag är mammaledig och står i beredskap om de ringer.

Hon kommer bara att gå tre dagar i veckan (förutom nu under inskolningen) och det känns skönt med en mjukstart för både mig och henne. 

 

I fredags var första dagen som hon var själv hela tiden på förskolan, jag hann med både tvätt, disk och städning under de timmar som Wilma var borta. Allt blir mer effektivt när jag är själv hemma, även om det inte är lika mysigt.

Nu är det dags att ta tag i dagens göromål!

 

Det där med inskolning är inte så enkelt. Slapp det helt med M (Andreas tog den). När jag lämnade kvar F första gången så grät jag på vägen hem. Jag hade fruktansvärd separationsångest. Det hade inte han. Men så är det med mammahjärtat. För vissa av oss tror jag att inskolningen är mer till för föräldrarna än barnen ;)

Vår lilla böna började ju också förra veckan. Första dagen grät jag när jag gick hem. Och den här veckan har hon gråtit när jag gått. Men bara vid lämningen, inom en minut är hon igång och leker. Det hör nog tyvärr till att både barn och vuxna reagerar kraftigt. Det betyder ju bara att man älskar varandra allra mest och helst vill vara med varandra! <3
Kämpa på! Kram!